Odjur...

Ja det kallar jag Noah för tillfället... Jag är hemma och VABBAR idag och tänkte gå ut en sväng till affären och inhandla ingredienser till brödet jag tänkt baka idag. Dessutom tänkte jag handla någon god mat till ikväll. Noah har ju varit på sämsta möjliga humör idag och fått utbrott för minsta lilla. Började redan 04.50 imorse (natt) då vaknade han och skrek som en stucken gris. Han fick välling och somnade om tillslut. Jag gick in och lade mig i sängen igen och det tog väl 10 minuter sedan var det igång igen. Jag fick vackert ta med honom ner och sätta på TV:n(det enda som hjälper för tillfället)... Sååå trött jag var!!! Iaf, när vi kom till affären så började han skrika igen och försökte i princip kasta sig av vagnen. Tillslut blev jag j-kligt irriterad och sa åt honom på skarpen.. Vad tror ni jag märkte då??? Jo en massa pensionärer som tittade nedvärderande på mig och höjde lite lätt på sina ögonbryn. Jag kunde riktigt se hur de tänkte: "vilken dålig mamma som inte lärt sitt barn hyfs, och "typ annat var det på min tid".. osv.. Åhh jag blev såå förbannad och blängde tillbaka på dem med en blick som sa att om ni tittar igen så nitar jag er... Till råga på allt så tappade jag min handelslapp och fick leta efter den medan jag höll i kundkorgen, styrde vagnen och höll fast Noah i vagnen.. Svettigt?? Nej inte alls. Droppen var när jag var på väg mot kassan och jag ser att ett pensionärspar(vad annars) tittar på mig och skyndar sedan mot kassan för att hinna före mig.. Hallå!! Ser de inte att jag har lite problem liksom och Noah sitter dessutom och skriker. Varför har de så bråttom.. Är de rädda att de inte ska hinna hem till "Hem till gården"??? Jag slutar aldrig förvåna mig angående pensionärers beteende.. Måtte inte jag bli likadan, eller så blir jag det för att hämnas på kommande ungdom för allt jag blivit "utsatt" för;-) Någon som känner igen sig??? Nu sover iaf "odjuret" och jag pustar ut och hoppas att dagen blir bättre när han har sovit..